Presenterar här lite kuriosa kring
Växjös äldsta studentpub. (Pudas)

Dessvärre är den nerlagd sedan några år tillbaka.
Men någon kanske finner det intressant ändå.
Endast illustrativa bilder över ölglas och Växjö. Har du bilder från
Pudas historiska fester och dylikt? Maila mig gärna, så publicerar jag

Historien om Seminarievägen 24 B

Visste ni att Pudas är Wexiös studenthak med den längsta historien? Redan i oktober 1967 startade man studentdiscot "Club Dino" i desamma lokaler som arvtagaren Pudas huserar i idag. [Texten publicerad 2000] Under åren har således mycket hänt och många intressanta personligheter som t ex Olof Palme har besökt dessa lokaliteter. Här fanns också förmodligen det första diskoteket i Wexiö!

Olof-Palme
Bild på Olof Palme från Wikimedia
Växjö Universitet 2006, foto av Lars Aronsson
Växjö Universitet 2006 - foto från Wikimedia
Höstterminen 1967 drog officiellt filialen till Lunds universitet - det blivande Växjö universitet igång - och redan den 7 oktober 1967 startades "Club Dino" i källaren på Seminarievägen 24 B av två studenter Bo Eriksson (nu någon typ av rektor i Araby) och Georg Åberg. De båda läste i Lund men var ifrån Wexiötrakten, så man var här ofta. Bo hade även läst matematik i Wexiö tidigare. Det var dessa två som erbjöd sig att starta stället, och man stod som ansvariga och skulle dela en viss del av vinsten till studentkåren.
Lokalen hade byggts som någon typ av gillestuga så bardisk fanns redan från början. Däremot fick de båda leta efter en discoanläggning, vilket inte var det lättaste då diskoteken nyligen var "uppfunna". Till slut hittade man en begagnad sådan från ett studentdiskotek i Lund. Under denna tid ska Hans-Bertil Karlsson - "HBK" kallad - ha fungerat som huvuddiskjockey, och även fungerat som lite hustomte där eftersom de båda huvudmännen i veckorna var i Lund. Tilläggas skall även att Bo har kvar gamla förinspelade disk-jockeyband från denna tid i gömmorna!
Namnet "Club Dino" kom Bo på efter att han och troligen Georg suttit och spånat en eftermiddag; men namnet var helt oavhängigt av lokalen som inte på något sätt var hade något med dinosaurier eller Fred Flintstones husdjur att göra.
Georg hoppade sedan av redan efter någon månad medan Bo drev det ca. ett halvår till dess att studentkårens "programutskott" (PU - dvs sexmästeriet) tog över, och man döpte inför hösten 1968 döpte om stället till "Club Dinoteque".
Leksaksdinosaurie på party med ett glas Prosecco
Dino fick en flygande start redan från början och var otroligt populärt. Inte så lustigt kanske med tanke på att det inte fanns så mycket annat att göra och att de flesta studenterna bodde på Seminarievägen samt att mycket folk kom hem som studerade i Lund (flickvänner osv).
Stället fungerade som en medlemsklubb, och varje student kunde köpa en gästbiljett på fredagseftermiddagen. Man hade från början räknat med 300 medlemmar i klubben, men man nådde inte detta och den 1 november beslöt man även ta in 18-åriga sistaringare från gymnasierna.
Man tog ca 6 kr i inträde (9 kr för gäster) plus garderobsavgift, vilket i den tidens penningvärde var ganska mycket pengar för att komma in på ett studentställe.
Dino var redan från början öppet varje fredag under terminerna, vanligen mellan 21 - 02.00 (ibland öppnade man 22 och ibland stängde man 01), och man hade rockinlämning och det serverades Bancos mellanöl på flaska - "starköl" står det ofta, men så verkar vanligen inte varit fallet utan mellanölet kallades tydligen ofta för starköl - och smörgåsar eller korv.
-Men smörgåsarna gick inte mycket utan det var ölen som gick, säger Bo Eriksson.
Studentkåren tyckte efter ca ett halvår att det var jobbigt att driva diskotek så - förmodligen tidigt på hösten 1968 - tog studenterna Leif Lundgren och Agne Olsson helt över driften av stället genom kontrakt med studentkåren. Samma år startade de även studentstället Mjödner, och i ungefär samma veva var man också involverad i en tredje nattklubb - "Jolly Roger" - som låg i närheten av Mjödner.
Dino kommersialiserades i och med att Agne och Leif tog över, och mer kända discjockeys togs in - bl.a. från "Radio Luxemburg" - och man installerade en riktig garderob med brickor, och en disk över över hela hallen. Dessutom installerade man i rummet till höger vid inre ingången en "Privatbar" eller "hångelhörna" utformad bl.a. med tre stycken U-formade bås med 1:a klass fåtöljer ifrån en tågkupé som man hade köpt på ett överskottslager. Dagens sittningsrum längst in var på den tiden dansgolv, vilket också var några meter större eftersom det inte fanns något pannrum längst in (det installerades i början på 90-talet).
Först nu verkar det också som fatölen kom med i bilden (från Wexiö Bayerska Bryggeri eller Pripps).
Leif Lundgren berättar: -Faten på denna tiden var igenpluggade med kork, och de fat som inte förbrukades under kvällen festades upp på efterfesten eftersom man ändå inte kunde spara dem. Det var alltid efterfest!
-Det var ett jäkla partajande med förfester i nästan alla lägenheter innan en Dinokväll. Det var som att bjuda in alla sina kompisar på eget diskotek. Dino var omåttligt populärt och man var som en stor familj. Vi tog säkert emot 500 personer ibland på Dino.
Det fanns ett riktigt kök redan då, men det användes egentligen aldrig enligt Leif; ingen egentlig mat tillagades och inte heller höll man många sittningar där - de var istället på Mjödner. I högskolans informationsbroschyrer från tiden kring 1970 kan man läsa: "En ofta anlitad samlingspunkt för de dansanta och nöjeslystna studenterna är Club Dinoteque, belägen på Seminarievägen. 24 B, som är öppen på fredagar mellan 21-02.00".
I Sista Brefvet nr 2/71 recenserades också en kväll på Dino enligt följande i sammandrag: "Renodlat diskotek med de absolut färskaste topplåtarna och emellanåt gästspel av någon berömd discjockey, t ex Tony Prince från Radio Luxemburg". Mellanöl, läsk, och ibland korv serveras. En finess är "privatbaren" i ett litet rum med ganska skum belysning till höger om garderoben, där man kan prata och sitta i bekväma fåtöljer eller barstolar.
Publiken är till största delen högskolestuderande, men det är mycket populärt även bland andra ungdomar - ca 30% är icke-studenter.
Bra ventilationssystem, och ordentliga sittplatser längs väggarna. Något hög ljudvolym och för lite lugna plattor. Synpunkter från publiken: "Kontakten med motsatta könet är icke oäven…", "Går man hit ett helt gäng blir det helfestligt".
Dinos lokaler utnyttjades fr o m 1967 inte bara flitigt till diskoteksverksamhet utan var överhuvudtaget huvudlokalen för studentkårens större aktiviteter fram till och med omkring läsåret 1971/72. Man höll här alltid t ex de s k "studentaftnarna" enligt Lundamodell, där mer eller mindre kända talare inbjöds. I januari 1969 är t ex dåvarande utbildningsminister Olof Palme på besök på ett fullsatt Dino och talar om den då mycket omdiskuterade utbildningsreformen PUKAS. Vidare lockade även dåvarande kommunist ledaren CH Hermansson 200 studenter till Dino år 1970 (en annan kategori kändisar som lockades dit var f ö Ingemar Nordströms orkester som tittade ner en gång 1968 och drack öl på väg hem från en spelning!).
Man höll också de flesta av kårfullmäktiges möten och val till kårstyrelse och riksdagsval där, och hösten 1968 så informerade studentkåren novischerna om studentlivet o staden i lokalen.
VUGI som vid denna tid etablerade sig som den stora festmakaren hade sina Luciafester där iaf. mellan 1970-72, och de alternativa Valborgsfesterna till fracktillställningarna på stadshotellet och slottet hölls på Dino mellan 1968-70. Enstaka försök gjordes också av lärarkandidater samt PU att ordna dansbandsaftnar kring 1967/68, men det blev ett fiasko.
Under sommaren 1970 drev kåren även ett välbesökt diskotek för ungdom under 18 år under namnet "Mini Max" i lokalen.
"Knarkskandalen"


Till att börja med på hösten 1967 verkar det ändå ha gått ganska lugnt och städat till på Dino, inga klagomål hade inkommit enligt Bo Eriksson, förutom att några studenter tyckt att kontrollen varit dålig och att alltför unga besökare kommit in. Man anställde fr o m 14 oktober även en ordningsvakt. Roland Iveskär, discjockey på alla studentställen i slutet av 60-talet menar också att det var väldigt lugnt och var aldrig något bråk eller dumheter som hände. Trots detta så smällde det till ordentligt i slutet av november 1967: "Knarkstudenter spolierade studier.
Lånen till hasch", basunerade rikstäckande Dagens Nyheter ut i november 1967. Ett rykte spred sig att 42 stycken ungdomar, flera medvetslösa, hade förts i ambulans till sjukhus efter en våldsam knarkorgie på Dino. Dino utpekades som centrum i en knarkhärva och man skulle ha missbrukat hasch, amfetamin, LSD, preludin och ett spanskt avmagringsmedel!
I princip alla svenska tidningar, bl.a. Kvällsposten och Expressen, skrev om den skandalösa knarkhärvan i Växjö. T o m tyska Der Spiegel som hävdade att "Efter en veckolång knarkorgie i Växjö biktade sig flera studenter i sjuksängen eller hos kriminalpolisen att de hade knarkat upp hela sitt studiemedel för terminen på en månad".
I den svenska bildtidningen SE (48/1967) gjorde Jan Guillou ett ironiskt reportage om händelsen med rubriken "De första bilderna från en svensk opiumhåla". Han kommer fram till att "ryktesfloden om knarkorgier" går tillbaka två veckor i tiden då några studenter hade spelat trumpet så att grannar hade klagat "att dom där studenterna gjorde stan osäker och bråkig. Och nog gjorde dom mer än spelade trumpet minsann…". Trumpeten väste med lavinartad hastighet till de mest otroliga orgier när det plötsligt meddelades att polisen gjort narkotikabeslag.
Guillou intervjuar även Domprosten i ärendet som menar att "det behövs en allmän väckelse, en sorts motreformation" samt Stadsfullmäktiges ordförande Georg Lucklig som lägger fram teorin om att ryktet kan ha förstorats upp av avundsjuka staden Jönköping eftersom Växjö fick universitetsfilialen istället för dem… Allt var mycket riktigt väldigt överdrivet. Det visade sig att man inte kontrollerat sina källor ordentligt. Några studenter hade rökt hasch på Dino och sex stycken anhölls, men ingen åtalades. Ett par av studenterna hade köpt hasch för hela terminens studiemedel (3600 kr). Sjukhuset hade inte vårdat några, och haschet kom utifrån och hade inte sålts av Växjöstudenter(SB/93).
-Knarkhistorien var bara löjlig, ingen hade sålt någon knark, utan det var en amerikansk medborgare utan fast adress som bytt och bjudit på knark, menar Leif Lundgren. -Jag märkte att något var fel när jag var ute på stan' och folk glodde stort efter mig. Jag såg sedan löpsedlarna basunera ut knarkskandalen, suckar Bo Eriksson, som var den ansvarige på Dino då det hela hände. Han menar att hela historien bottnade i att vissa avundsjuka element överdrivit det hela så att media blev intresserade, och när DN frågade Ambulansjonas (som var en stor skojfrisk profil i staden) om han hade kört knarkpåverkade till sjukhuset så hade han på skoj sagt att de skulle kolla med SSS, där de inte ville svara på p g a sekretess, och då drog man slutsatsen att något stort hade hänt och litade på lösa rykten. Ingen läkare visste något om detta och ingen myndighetsperson kontaktade någonsin ansvarige Bo Eriksson om detta.
Som efterdyningar till detta anordnade Dino "Mariuanaparty" på valborg 1968, och studentkåren tillsatte mycket tack vare denna historia en socialkurator fr o m september 1968.
der-spiegeljan-guillou
Dino läggs ner


Dino som alltsedan starten 1967 hade varit flitigt besökt fick med tiden alltfler konkurrenter. Någon gång kring slutet av 1967 startade studentklubben "Jolly Roger", hösten 1968 startade Mjödner (slottsstallarna är Mjödners efterträdare) och så hösten 1971 "Barbarella"("Bella" i folkmun) som inte var ett studentdiskotek och låg på västra industriområdet. Det intressanta är att i alla dessa ställen inklusive Dino var Leif och Agne involverade i, och Mjödner och Dino samt senare Barbarella och Dino drevs samtidigt av dem båda! -Barbarella riktade sig till samma publik, och konkurrerade ut Dino, vilken som lokal sett inte var speciellt trivsam. Den hade levt över lite med vita väggar. Det var en samlingslokal som användes som disco, och vi fick inte göra några större ändringar i lokalen, säger Leif Lundgren.
Hans-Bertil Karlsson är inne på samma linje:
-Dinolokalen var gjord för lugnare föreningsverksamhet; det blev mer vilt än man trott.
En av de största anledningarna var troligen också att grannarna klagade, och vid 70-talets början var debatten het om Dinos verksamhet. I Sista Brefvet nr 1 1971 skriver man om problemet i en ledare att det inte kan vara riktigt bra att ha ett discoteque i ett bostadsområde där många studenter sitter och jobbar på nätterna, och att det knappt går att sova före halv tre på natten p.g.a. disco, bilar och skrål. "Ty med det oljud som Dino släpper ut om kvällarna, finns det utomordentliga möjligheter att stänga detta etablissemang med hjälp av bl.a. hälsovårdsmyndigheterna." Det hela ledde till ett stormöte med drabbade hyresgäster hösten 1970, vilka fick hyresreduktion (och de på första våningen fick fritt inträde) samt att åtgärder mot störande inleddes.
Vidare mättades högskolemarknaden efter 1969 p g a att det blev lågkonjunktur och sämre arbetsmarknad för studenter. Det blev följaktligen färre nybörjarstudenter och de s k "vuxenstuderande" (över 25 år) blev allt fler och läste ofta på halvtid och distans. 1972 talar man om att det finns ett överskott på högutbildade.
-Folk var rätt trötta på nöjeslivet som fanns 1971, och andan var att studenterna skulle integreras i samhället, menar Mats Hagman, kårordförande 1970.
Discokula
Så i december beslutade Leif och Agne och medarrangerande Hans-Bertil att dra sig ur Dino.
I decembernumret 1971 av Sista Brefvet ställer kåren frågan "Behöver ni en lokal för drivande av nöjesverksamhet?". Kontraktet på lokalen löpte nämligen till juli 1972 och man stod nu med en lokal som man inte visste vad man skulle göra med. Tydligen inkom det inget anbud och kåren verkar inte heller ha startat någon verksamhet, så efter december 1971 verkar lokalen endast ha utnyttjats till enstaka uthyrningsevenemang såsom VUGIS luciafester. Som kuriosa kan nämnas att Leif och Agne senare även slog sig in i discolightbranschen när den riktiga discovågen kom på andra halvan av 70-talet, och man ljuselektrifierade stora delar av landets diskotek. Idag sitter Leif fortfarande kvar i "Bellas" lokaler och driver "Bellalight Ljusdesign".
Club International


Vid mitten av 1970-talet var studenterna så oengagerade att det endast var Mjödner som hade någon verksamhet, och den egentligen enda organisation som anordnade något var VUGI. Ledarskribenter i SB skriker ut sin frustration: Du ska inte vänta dig att det förekommer något livligt studentliv i Växjö. Nej, eleverna vid U-filialen, de går där för att samla ihop sina poäng så fort som möjligt" (SB 5/74). "De senaste åren har växjö blivit en utbildningsfabrik dit man pendlar. Förenings- och politisk verksamhet lyser med sin frånvaro" (SB mars76).
I detta klimat var det också mer eller mindre dött i den gamla Dinolokalen. Men så någon gång hösten 1973 slår plötsligt "Club International" upp portarna i lokalen. Det var Hans Antonsson som drog igång stället och strax efter starten kom Knut Dahlgren med. Dessa herrar var i 40- 50-års åldern och därmed knappast några studenter. International var inte heller något renodlat studentställe utan var öppet för alla som ville verkar det. Lokalen såg tydligen ut precis som under Dino-tiden, och inget måleri arbete e d ska man ha gjort. Man satte dock upp ett biljardbord längst in i lokalen
-Att namnet blev "Club International" berodde på att vi ville nischa oss och ha en internationell prägel. Vi hade öppet varje dag med mellanölstillstånd, och vi grillade lite revben där emellanåt. Men tyvärr var det aldrig mer än 20-30 personer samtidigt i lokalen, säger Knut Dahlgren, idag en glad pensionär.
Studenten Mats Hagman bodde i D-huset vid denna tid: -Stället var dåligt besökt, och det var mest invandrare och lite udda existenser som folk med missbruksproblem och dagdrivare. Själv var jag där bara en gång.
Hans och Knut drev klubben i ca ett halvår innan man lämnade över till några invandrare att driva det, och det är nu som den verkliga skandalperioden verkar komma. Tydligen hade de nya ägarna inget fast alkoholtillstånd, i alla fall inte på slutet. -Det var nog lite svartklubb över det, de skulle inte ha öl och fester officiellt, men det hade de, säger Ulf Pettersson, gammal vice kårordförande och Mjödnerräv.
-Tror aldrig de hade utskänkningstillstånd, men starköl fanns det där så vitt jag vet, tillägger Mats Hagman.
I sociala centralnämndens rapport sägs om stället: "Vid de besök som företagits och vad innehavaren själv uppger, förekommer det ofta att personer kända för misskötsamhet i nykterhetshänseende uppsöker Club International för att bli serverade öl. Det förekommer även slagsmål, sprit och skrän såväl i lokalen som utanför, då gästerna lämnar densamma".
Under våren 1974 kom klagomål från studenterna på skadegörelse i trappuppgången (bl.a. hade någon skitit i trappan) och på bråk i och utanför lokalen. Den 6 juni 1974 uppmanades man vidtaga åtgärder, men inget skedde och det blev tvärtom värre. Bråk och uppträden hörde till dagordningen; bilar blev söndersparkade och gräsmattor upprivna av mopedburen ungdom, och nyårsafton 1974/75 våldtogs en 14-årig flicka på toaletten. I februari 1975 var måttet rågat, och hyresgästerna skrev en gemensam skrivelse. Med fanns bl.a. vaktmästaren som var trött på ständiga reparationer, och städerskan som hade fått nog av skit och spyor. Den 3 februari skickades en skrivelse där ägaren sa upp kontraktet, men verksamheten fortsatte som vanligt. I början på juni var det bråk två kvällar i rad och en av hyresgästerna blev misshandlad.
Vid halvårsskiftet stängde man lokalen, och inget nytt alkoholtillstånd beviljades. En förnyad ansökan skrevs men godtogs inte. Den 16 oktober 1975 gick målet upp i tingsrätten, med 8st studenter kallade som vittnen(SB 8/75).
-Ägarna kallades till Tingsrätten angående hyresrätten, men de fick ingen påföljd annat än vräkning. Efteråt så hyrde Hyresgästföreningen ut lokalen till enstaka evenemang, säger Tomas Pettersson.
Efter Club Internationaltidens skandaler var lokalen inte speciellt bokad under några år; det ansågs väldigt störande att ha fest där överhuvudtaget, låter Sölve Franzén meddela, Mjödners ordförande vid tiden.
Men så framåt slutet av 70-talet verkar det som att lokalens Törnrosa sömn sakta börjar avta. Det är de lärarstuderande, vilka har lektioner inne i staden, och därmed utnyttjar de centrala lokalerna mer frekvent, samt de boende på Seminarievägen som börjar ha en och annan fest där. Det fungerade som en vanlig kvarterslokal.
- Pudaslokalen användes väldigt lite, vissa arrangemang hade man där, men inget officiellt. Lärarna hade en del fester, och föregångaren till kårens sexmästeri - PU- hade en del möten där. Lokalen var i princip bara 4st väggar med några bord och en bardisk, säger Peter Helling, aktiv i bl.a. Växekon 1981-83.
Innan år 1983 är det endast sporadisk aktivitet i 24 B lokalen, men så detta år beslutar sig Magdalena Jangaard, student boende på Seminarievägen, för att dra igång en lite mer kontinuerlig verksamhet där - Pudas!
-Lokalen användes egentligen så jag och några från Seminarievägen tog kontakt med hyresgästföreningen och fick deras stöd, bl a till inköp av kylskåp. Det gick faktiskt ganska smärtfritt. Vi drog igång lite temafester (bl.a. toga) och startade Café som fick namnet Pudas. Det var jag som döpte det, men varför det blev just Pudas kommer jag inte ihåg (Folke Pudas var en man som låg i en liten låda på Sergels torg och protesterade mot något vid det tidiga 80-talet, min anm.).
Café Pudas hade vid öppnandet öppet måndagar 19-22, ons 19-22 och lör 15-18. Hur länge man hade detta Café är oklart, men troligen minskade aktiviteten succesivt ganska snart - men namnet var ett faktum - Pudas!
Hösten 1983 har PU en dammiddagssitting på Pudas som nu mer frekvent börjar användas till sittnings- och andra feständamål av de allt fler nationer och andra föreningar som börjar bildas.
Omkring 1984 turades de olika korridorerna på Seminarievägen om att sköta Pudas, t ex med fika, pub eller temafest. Detta var mest för de som bodde där, men de fick ta med någon kompis om de ville.
Kring år 1985 fungerar den inre delen - dagens sittningslokal - som dagis, så när man haft fest där på kvällen är man tvungen att städa undan innan barnen dyker upp på morgonen!
I SB nr 5/85 kan man läsa att det inte finns någon kontinuerlig verksamhet med café eller pub på i lokalen.
Hösten 1988 tyckte Karin Sandell, Ulrika Sparre och Petra Hellström att någonting måste hända i lokalen på Seminarievägen 24 B. De bodde alla på Seminarievägen och Sivans fanns ju redan på Teleborg men på Seminarievägen saknades en naturlig samlingsplats. De tog kontakt med Peter Svensson på hyresgästföreningen och fick bidrag för att fräscha upp lokalen. Nya möbler, porslin, spel, nya gardiner syddes och den ganska nergångna lokalen piffades upp. Verksamheten startade med middagar på onsdagarna. Inga linjeföreningar var inblandade från början utan många frivilliga från framförallt 24 A hjälpte till och de fick sin betalning i en middag. De höll faktiskt igång onsdagsmiddagarna i ca. ett halvår, sedan tog linjeföreningarna över.
Henrik Haraldsson och Leif Almström drog parallellt igång puben på torsdagarna.
"Vi lyckades verkligen få igång ett ställe dit studenterna på Seminarievägen kunde känna sig hemma. Många tassade ner i myskläder och tofflor, åt lite mat och sen stack upp och pluggade igen. En del kom bara ner för att fika,
träffas och spela lite spel."

/Karin Sandell
Lokalen beskrivs i SB nr 5/88 som "mysig och hemtrevlig" med dukar på borden och nya gardiner. Där fanns även en massa soffor, myshörna och en hylla med en massa spel. Emellertid användes mest den första delen av lokalen på pubkvällarna, inte den inre "sittningsdelen" - där stod ett pingisbord. Om man hade stadigt starkölstillstånd finns det olika meningar om, men man hade starköl i en pump emellanåt i alla fall.
Torsdagar (öppet 19-24) blev från och med nu den naturliga träffpunkten för de som bodde på Seminarievägen. De drivande krafterna Henrik Haraldsson och Leif Almström menade att "Vi hade inte ens kunna drömma om en sådan uppslutning"(SB 5/88).
Det var nu nationer och linjeföreningar som drev torsdagspuben puben på torsdagar.
Våren 1989 får Pudas i alla fall ett provtillstånd att servera öl, starköl och vin, och då inga klagomål inkommit i november samma år så får man ett fast serveringstillstånd. Men den 30 november kliver UNF:S (Ungdomens Nykterhetsförbund) Magnus Falk - "fjortis", distriktskassör och allt i allo i UNF - in i bilden och överklagar beslutet. Han skulle bl.a. ha stått utanför och sett oegentligheter och menade att det behövdes inte fler utskänkningsställen i Växjö samt hänvisade till det ökande ungdomsvåldet i samhället.
Den 15 februari 1990 meddelar socialstyrelsen att man kommer att bifalla Falks överklagan, bl a på grund av dålig mathållning. Man går då efter Pudas gamla verksamhetsberättelse. I mars skickar så Pudas in en ny verksamhetsberättelse, vilken socialstyrelsen avslår i juni. Pudas får efter detta endast servera folköl.
Men Pudas ger sig inte, och inför hösten söker man nytt tillstånd och hänvisar till ökad mathållning, bl.a. med Café på onsdagar; och se, nu får man åter stadigvarande tillstånd vilket man haft sedan dess.
Under hela problem-perioden höll emellertid Pudas fanan högt, där man bl a hade en ganska "frän" affischkampanj som talade om att "Falköga ser dig" och så vidare. Dessutom, under de två månader Pudas var utan starkölstillstånd, så sålde man ofta hembränt under disken istället, och någon gång hade man t o m ölförsäljning i den näraliggande tvättstugan!
Hösten 1989 seglade även ytterligare en liten "strid" upp gällande att Mjödners beslut att starta rockpub på "Pudas" torsdagar för att finansiera en ombyggnad, och man kan läsa i "Lilla Brefvet" att det är "Bråk mellan Mjödner och Pudas om rätten till torsdagarna".
Anledningen till striden var även att Pudas den hösten fick ett nytt mycket fördelaktigt kontrakt med Åbro som förutsatte att de sålde samma volymer som tidigare, åtta fat per kväll, och nu hade de bara sålt fyra fat per kväll sedan Mjödner öppnade. Tomas Ekelius, VD:n på Mjödner, menade å sin sida att Pudas inriktning skulle vara att släcka törsten på Seminarievägen.
Hur det gick vet vi alla - Pudas är än idag det självklara valet för de flesta om man ska roa sig en torsdag på studenthak.
Tilläggas skall att Mjödner titt som tätt hade problem med att vatten rann in i källaren på dansgolvet, och Pudas var inte sena att i sina affischer driva med Mjödners reklamslogan: "Mjödner - studenternas vattenhål nr 1"…
"Disco-Pudas" öppnar


Hösten 1990 blir John Mahlgård ordförande för Pudas och blir den drivande kraften till att göra Pudas till en riktig nattklubb för studenter.
-Det var så jävla rappigt där tidigare. Vi fick Växjöbostäder att gå med på renoveringen och påbörjade den i juni. Åbro sponsrade bardiskarna, berättar John.
Man gjorde om pingisrummet till sittningsrum, "Norrlandsrummet" till dansgolv med valv, satte in en större bar och bättre takbelysning, lade in nytt golv, gjorde dartavdelning, och köpte nya glasbord, stolar mm. De var även tvungna sätta dit fläktar och göra om diskbänkarna för att visa att de kunde servera mat när man tog dit hälsovårdsnämnden på inspektion.
Efter två veckors renoveringsstängning slog så nya Pudas upp portarna den 8 november 1990 med ett stort premiärpartaj. Prorektor Anders Tengstrand premiärklippte bandet och sedan var festen igång. Som en försonande gest gav Mjödner en stor inramad bild på en liten pojke (Pudas) som hade armen om ryggen på en stor elefant (Mjödner). Invigningsfesten höll på hela natten, och det var nog 500 personer där berättar John vidare.
Gamla Pudas stod helt enkelt inte att känna igen, och hade i princip förvandlats till vad det är idag. Nu var det inte längre bara en kvarterspub för dem på Seminarievägen. Man höll nu pumptömningar här, och andra föreningar bokade flitigt lokalen för diverse festligheter.
Lite avslutande 90-talstrivia…


I januari 1991 bröt Gulfkriget i Irak ut, och Pudas fann därför snabbt en anledning att söka sprittillstånd för en kväll, där man serverade drinkar som "B-52" och "Scudmissil".
Det såldes nu kopiösa mängder öl och Pudas var Åbros största kund i landet. Priserna i baren var mycket billiga, en flaska starköl fick man för 10 kr och en 1,2 liters starköl i ölglas kostade 40 kr!
Under denna tid mellan 1990 och 1993 styrdes Pudas av "Pudasgänget", dvs ett tätt sammansvetsat kompisgäng som nästan alltid hade efterfest i ölrummet, och under somrarna hölls allt som oftast förfestpubar utan tillstånd för den närmaste vänkretsen. Ville man ha lite öl till en fest gick det i regel bra att köpa ut direkt från puben dygnet om! Den ledande profilen under dessa år blev "Pudas-Uffe" som var ordförande 1991-92. Det fanns inte någon kväll som ett studentställe var öppet där inte han var och dominerade; och troligen var han igenkänd av minst 90% av alla som var ute på något studenthak.
I längden kunde inte detta hålla, och någon gång 1993 urartade det i ett bråk mellan en ny falang som hade lite mer strikt syn på hur saker och ting skulle skötas. Till årsmötet på Pudas våren 1993 hade båda falanger samlat ihop så mycket folk man kunde för att försöka få in de sina. Striden ledde till att den striktare falangen tog över kommandot.
Åren kring 1997/98 gick det ånyo lite strider kring styrelsen som hotade att hoppa av; många var bl.a. irriterade på den som de tyckte mindre tilltalande porrifieringen av lokalen med silvermålade trädetaljer och blinkande lampor kring dörrlister.
Vid mitten av 90-talet fick man in folk i styrelsen som hade mycket kontakter i musikbranschen och Pudas hade nu flertal kända band som uppträdde, bl.a. Little Mike (utan sweet soul music band), The Creeps, Eggstone, Broder Daniel och även den något osannolika konstellationen Di Leva ihop med Peter Wahlbeck.
Vissa ändringar skedde i lokalen under 90-talet: 1991 installerade bostadsbolaget en panncentral och därför minskades sittningslokalen med några meter. Någon gång kring 1992/93 installerade man även en andra bar i hörnan längst in i samma rum, 1996/97 minskade man det gamla ölrummet till förmån för en pissoar, och hösten 1998 installerades en disk med rockinlämning (för första gången sedan 1971!).
Pudas har i princip under hela 1990-talet varit ett tillhåll dominerat av teknologer, datavetare, lärarkandidater och overallnissar.
Sedan campus seminarievägen byggdes i slutet av 1960-talet har campus Teleborg alltmer expanderat, vilket medfört att Pudas kommit längre ifrån många studenter. Ändå verkar Pudas idag stå starkt; och visst behöver studenterna synas lite inne i staden också, vilkas frånvaro det ofta klagas på från allmänheten. Dessutom kan det vara skönt att ibland bege sig ut "i verkligheten" inne i staden och samtidigt göra av med lite kalorier på vägen dit.
Trots avståndet - Pudas är idag, som sagt, fortfarande det självklara valet för de flesta om man ska roa sig en torsdag på ett Växjö-studenthak.
Länge leve Pudas!

Ursprunglig skribent: Anders Samuelsson, maj 2000
Åter på nätet av Jonas Pudas Dec, 2020
Pudas sista avskedsföreställning var lördagen den 7:e november 2010.

Just ja, om du är på jakt efter en garageport
med montering, i mellansverige så spana in
PORTFIRMAN.se - dom är bara bäst!

Copyright 2020 Pudas.se
menucross-circle